Efter en lång dags repande och sjungande så är jag äntligen hemma och ska ta något gott att äta. Jag är så glad att jag har börjat sjunga igen för det har gjort mig så mycket gladare! Musik är verkligen allt, vad skulle vi ha gjort utan den liksom? Tänk vad tråkig världen hade varit då. och tänk hur mycket känslor musik kan orsaka, det finns verkligen musik till alla som helst känslor.

Om jag ska utvärdera dagen så måste jag allt säga att den har varit riktigt bra! Första lektionen idag var arbetsmiljö och säkerhet där vi fick ett "utdrag" ur två små pjäser som handlade om diskriminering som vi skulle öva in till nästa lektion, det var faktiskt kul. Sen hade vi matte B som jag verkligen har hamnat snett i för jag har inte varit så duktig och gått på lektionerna. Men det var två små pärlor (Johanna & Hanna) som hjälpte mig så att jag faktiskt förstod! Grymt! Sedan var det då dags att repa inför vårat lilla uppträdande som vi skulle visa upp för halva skolan, gud så kul vi hade. Efter att ha sminkat oss lite och tagit på oss rött läppstift så var det dags att uppträda, och jag måste faktisk säga att det gick super! Men OJ vilken kick man fick, var så sjukt nervös. Idag skulle egentligen Zandra kommit hit men hon kunde inte riktigt lösa det med jobbet eller vad det var, är faktisk sjukt nyfiken på hur hon är som person och det skulle vara jätte trevligt och träffas och prata med henne efter allt som hänt. Och vi kommer nog ha något att prata om så det räcker i flera dygn. Samtidigt tänker jag på hur Mr. Stähler kommer reagera om vi träffas, men han har egentligen inte så mycket att säga till om. Fast jag är lite rädd att han ska bli sur, för en del av mig hoppas ju fortfarande att det ska bli vi igen någon gång, även fast det är fel! Han har sårat mig för mycket. Men kärlek är kärlek och den är blind, tyvärr. Som jag har sagt så många gånger förut, jag önskar att man bara kunde trycka på en knapp så att alla dåliga tankar och känslor försvinner, för jag har ingen lust att må dåligt längre. Det är bara onödigt att lägga sin energi på att grubbla, men det är fan det enda jag gör, dag ut och dag in! Tänker på om jag hade kunnat vara på något annat sätt så att det aldrig hade hänt. Men jag egentligen ska jag allt annat än klandra mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta i den här sitsen speciellt inte med Victor. Många tycker till och med att jag inte ens borde prata med honom, men hur svårt är inte det då?

Fan vad jag bara pratar om detta hela tiden, men jag känner att det behövs och det är det som tynger mig mest just nu. Det känns lite som att det är en form av terapi att skriva om det och prata om det. Jag vet inte ens vad som är rätt och fel längre, allt är bara sjukt konstigt!

Hej så länge